Attityden till ensamhet

Jag har funderat på ett intressant språkligt fenomen: att gränsen mellan orden ”ensam” och ”

själv” håller på att suddas ut.

Ordet ”själv” används traditionellt i betydelsen ’utan hjälp eller påverkan’ eller ’i egen person’. Ett par exempel: Jag vet precis hur det ser ut där för jag har själv varit där. Har du själv någon erfarenhet av sorg?

Och ”ensam” används i betydelsen ’utan sällskap’: Han gick på bio ensam. Hon bor ensam i huset.

Men nu har ”själv” fått en utökad betydelse som ’ensam’. I senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista står det att ”själv” används för ’ensam’, med en kommentar om att det är vardagligt.

Oftast ger sammanhanget vägledning, så sammanblandning av de två orden leder inte nödvändigtvis till oklarhet. Ta till exempel meningen ”Jag bor själv i huset”. De flesta tolkar det nog som ”Jag bor ensam i huset”. Men många reagerar ändå på det användandet och tycker att det enda korrekta är ”Jag bor ensam i huset”. Om du säger att du bor själv, kommer de att tänka: Ja, vem skulle annars göra det åt dig? Eller: Jaså, du har det inte uthyrt till någon annan?

Ensamhet och sorg

Som du vet är ensamheten inte alltid är självvald. Det vet den som förlorat sin livskamrat eller någon annan nära anhörig.

En teori som lagts fram är att ”ensam” låter sorgligt och att det därför är många som övergår till att använda ”själv” – att ”själv” ska tolkas som att man visserligen gör någonting ensam men att ensamheten är frivillig, självvald och någonting positivt.

Det ligger säkert något i den teorin. Den säger en del om attityden till ensamhet i vårt samhälle. Att man känner sig ensam eller är ensam är ju inte någonting som man direkt skryter med eller framhåller. Tyvärr är det nog i stället helt tvärtom. Detta trots att antalet ensamstående i Sverige är skyhögt i jämförelse med många andra länder.

#blogg #sorg #Poggi #attitydentillensamhet